vet inte var jag ville komma ville bara ordbajsa lite om min fantastiska jobbakompis, ja kompis och kompis förresten, finns ju mer passande ord att använda.
De som känner mig vet att jag ofta säger att jag gillar personer med udda karaktärer, att jag försöker uppskatta ovanliga sidor hos människor. Jag hoppas att jag lever som jag lär. Det finns en kille på mitt jobb som är ganska märklig. Han kallas av en del av ghetto-killarna för spöket. Han säger inte så mycket och ibland smyger han runt hörn och smygkikar på folk. På skämt tror jag. Jag tror att han egentligen söker kontakt men på ett konstigt sätt liksom. Men han är ingen mes, jag tror att han anser sig vara tuffare än oss andra, att han vet mer, förstår mer. Jag har ju inte kännt honom så länge eftersom jag inte jobbat på mitt jobb särskilt länge. Men jag har haft svårt att greppa honom. Tidigare. På grund av sekretessen kan jag inte skriva vad han sa till mig första dan jag jobbade, men konstigt/roligt var det. Folk som inte känner honom tycker att han är tyst och dryg och det enda han säger om man ställer frågor är ja/nej. Pedagog som jag är har jag lärt mig att ställa öppna frågor så han blir tvungen att svara. Han kan sitta tyst i timmar och sen komma med världens märkligaste kommentar/fråga. Så han är en karaktär kan man säga. Fast en gång drack vi sprit ihop och då dansade han lite för oss andra och sen skojade vi med varandra. Så spänningen släppte lite. Tack vare spriten och kanske på grund av de öppna frågorna. Fast han kallade mig snorvalp, men jag kan ta det. Sen gick han på semester och var borta och jag saknade faktiskt hans uppenbarelse en aning. Väl tillbaka hade jag tagit mod till mig och blivit lite tuffare i min jobbroll så jag pratade med honom om resor och gud, han öppnade nästan upp lite. Håller distansen men försöker komma nära. Mm. Idag ringde jag till jobbet och han svarade, var nästan lite hövlig. Fantastiskt! Bara han inte blir för normal för då slutar jag fascineras.
