barnavana
Hur lyckas jag? Jag åker tåg högst en gång i veckan och på nåt konstigt sät hamnar jag alltid i närheten av en diskussion om barn. Barn barn barn. Av mammor naturligtvis. Förra gången jag åkte hamnade jag mittemot två mammor med varsitt barn, och de pratade bara barn. Barn barn barn. De bytade tillcohmed barn med varandra för en stund. För att känna på det andra könet liksom. Hur det skulle kännas. Pojken med blå jeansjacka och blårandig tröja. Flickan i rosa klänning. Asså gu, har ni ingen genusmedvetenhet alls kvinnor? "Men det är ju så gullit, så kärt, skärt".
Idag satte jag mig i en nästan tom tågvagn och tänkte gött. Men då hamnar jag mitt i en konversation om förlossningar. Asså aj, det gjorde ont. Lustgas är bra tydligen, det hade man inte förr. Mm.
Inte så, men jag brukar inte hysa så mycket förakt mot folk (säkert) och tro mig, hade det inte varit för att många mammor (främst är det mammorna man hör) hade TJATAT så offantligt om sina graviditeter, förlossningar och barn så hade jag tyckt att det varit intressant. Men asså, det går ju lite väl långt när de inte pratar om nåt annat. Bara barn. Barn barn barn. Mammor. Fast i helgen var det första gången jag träffade en dude som pratade så ingående om sitt barn. Men han frågade liksom först om jag verkligen ville höra, överöste mig inte bara med förlossningar och kräkblöjor.
(asså syrran förlåt, men vissa mammor är unstopable liksom)
Ah det är lugnt, jag ska välja mina ord i fortsättningen...;-)
Men det är så att ens systrar eller vänner är mer okej än på ett tåg.
Nej tack, jag vill inte höra om hur du sprack från naveln till svanskotan och inte heller om hur tillfreds och rätt det kändes när du efter 48 timmar fick lilla korven blodig och grann på ditt bröst.
