life of ulla

Så där ja. Nu slipper jag ha mamsen kommenterande på allt jag skriver och bilder jag lägger upp. Nu kan jag skriva om sex. sex, snusk och knark. Fast det kommer jag nog inte att göra så ofta. Vi får väl se vart livet tar mig. Fast jag vet att jag är på rätt väg, uppåt. Aldrig ska jag ner i skiten igen, aldrig kuvas, aldrig lyda, aldrig glömma mig själv. Aldrig igen. Jag är så arg på mig själv för att jag hamnade där, för att jag glömde vem jag var och för att jag inte fattade det förrän alldeles för sent. Skulle gjort slag i saken mycket tidigare. För tre år sen ungefär, när glädjen dog, när kärleken övergick i besatthet och bekvämlighet. När livet blev skit. Eller för fyra år sen när jag fick en spann i huvudet. Då skulle jag gått. Det var ett varningens tecken, ett bevis på att saker inte stod rätt till i det lilla huvet. Att det inte bådade gott. Eller när jag blev inslängd i väggen eller när jag blev dragen i benet, från sängen ner på golvet. Under ilskna former. Då, om inte förr skulle jag varit trogen mina principer och gått. Aldrig en man som lägger hand på mig. Aldrig aldrig aldrig. Det var så mycket som var fel och varför lyssnade jag inte på mig själv?