life of ulla

Idag jagade min chef mig på 70-vägen mellan Oxie och Svedala. Det är sant. Jag tror att hon skrek på mig men jag hörde inte att hon skrek på mig ifall hon nu skrek på mig för jag lyssnade på låtar i lurar.  Den där hesa rösten försvann liksom i sorlet som musik på väg i blåst ger. Hon fick springa ikapp mig och klappa mig på axeln istället. Jag hade inte gjort något dumt och hon var inte arg eller så, hon ville bara ge mig jobb. Sen talade hon i KLARTEXT, sa hon, vilket i verkligheten betydde snacka skit om de andra medarbetarna. Hon sa att hon hade koll på dem (den där gesten när man håller fingret under ögat och drar locket lite neråt och tittar argt med onda ögat hade passat där tänkte jag då). Jag skulle egentligen förhandla lön men kände att det inte var riktigt läge där i snålblåsten mitt på vägen. Det där är liksom en del av hennes taktik känner jag. Att alltid ha bråttom, att alltid säga saker i förbifarten och inte riktigt ge utrymme till varken eftertanke eller respons. Hon väntar sig inte ens ett svar. Jag fick ett schema tryckt i handen, varsågodtacksåmycket.